15 röster från Nagorno-Karabach

Nagorno-Karabach är en liten och bergig självstyrande armenisk region i Azerbajdzjan som ligger där den armeniska bergsplatån möter den azerbajdzjanska steppen. Området har i århundraden varit centrum för etniska konflikter mellan armenier och azerbajdzjaner, men stundom också bevis på att kulturerna kunnat leva tillsammans i fred. Vid Sovjetunionens fall briserade ett blodigt krig till följd av åttio års vanstyre där centralmakten i Moskva aktivt verkat för att så söndring mellan folken. Den armeniska sidan gick segrande ur det kriget, nästan trettio år senare är det tvärtom.

Historien är lång och komplicerad, men kan idag sammanfattas med att det är två folkrättsliga principer som står mot varandra. Den ena handlar om Azerbajdzjans territoriella integritet och den andra om armeniernas rätt till självbestämmande. Krigen har avlöst varandra, likaså regeringarnas hetsande där folk har ställts mot folk. I slutändan är det civilbefolkningen som blivit lidande.

Under och efter fyrtiofyradagarskriget hösten 2020 genomförde jag intervjuer med armenier i Nagorno-Karabach som drabbades. Klicka på bilderna för att läsa deras berättelser.

SVETLANA YERAMISHJAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Jag har barnen att ta hand om. Jag måste vara en riktig farmor för dem. Det är svårt, men det är mycket som är svårt”.

HAIK KAZARIAN
Jerevan, Armenien

”Som mest har det varit 95 000 människor, och snart kommer det väl fler” suckar Haik. ”Detta är det värsta jag har varit med om i mitt liv.”

GOR SHADYAN
Stepanakert, Nagorno-Karbach

”Du måste förstå att vit fosfor är mycket farligt även för oss läkare. Det fräter när man vidrör det” förklarar Gor, ”jag hade ett fall av detta som var på en soldat”.

ANUSH DANIELYAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Min son säger hela tiden ’vad bra mamma att vi är tillbaka, det är så fint att vara tillbaka’” svarar Anush när jag frågar om barnen. Sönerna är fyra och två år gamla, men när Anush berättar om dem så slås jag av hur medveten särskilt den äldsta sonen måste ha varit av kriget. Ett så litet barn som förstår att deras pappa är ute i krig.

JIRAYR SHAKARYAN
Taghavart, Nagorno-Karabach

”Samma dag blev vi skickade till Jrakan [Cebrayil], vi var omringade i sju dagar”. Nvard inflikar ”det är där det var som värst, vid stäppen i syd”. Jirayr berättar ”min pappa berättade om kriget när jag var barn, men det går inte att föreställa sig hur hemskt det är vid fronten. Det är fruktansvärt. Du måste vara där för att förstå”.

IRINA SAFARYAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Det största problemet just nu är att det inte finns boende till alla internflyktingar. Det fanns inte ens boenden före kriget” berättar hon när jag frågar om framtiden.

GAYANE GARABITIAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Vi bor i en lägenhet som vi fått hyra genom en familjeväns son som gått ut i krig. Han sade till oss ’jag ska vinna kriget åt oss, och så är jag tillbaka om en månad.’ Men han dog på den sista dagen vid belägringen av Sjusji” berättar Gayane.

AREG BALAYAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Jag klippte mig hos en barberare, den enda som var kvar i Stepanakert. Han klippte alla utan kostnad. Bomberna föll. Vi hörde att människor sprang för att ta skydd, men obrydda var vi kvar. Jag på stolen och han klippte”.

TIGRAN KHACHATRYAN
Jerevan, Armenien

”Om man bor i New York känner man skuld för att man inte är här. Om man bor i Jerevan känner man skuld för att man inte är i Karabach. Om man är i Karabach känner man skuld för att man inte är soldat. Om man är soldat känner man skuld för att man inte är vid fronten. Om man blir skjuten känner man skuld för att man inte kan kämpa mer. Jag känner skuld för att jag aldrig avfyrade ett enda skott” säger Tigran Khachatryan. ”Någon gång måste vi sluta känna skuld och försöka blicka mot framtiden”.

MARIAM AVETISIAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

Innan vi lägger på vill hon be om min personliga åsikt ”jag vill göra en dokumentär om hur barnen påverkats av kriget, kommer någon lyssna?”.

STEPAN KAKOSYAN
Gjumri, Armenien

”De som ringde sina föräldrar, var de som dog. De förstod inte sambandet mellan att använda telefoner och hur drönarna bombade” förklarar han.

ELEN BEGLARYAN
Stepanakert, Nagorno-Karabach

”Under corona så får många barn vara hemma, de får inte träffa andra, men för min son finns inte ens skolan kvar som fysisk plats – den existerar inte längre. Han hade sett så framemot att få börja där” berättar hon.

HENRIK SHAHNAZARIAN
Uppsala, Sverige

”Jag jobbar som husläkare och har haft många jourer, och det var min plikt som läkare att åka dit” fortsätter han, ”jag hade kunnat vara soldat, om så krävdes av mig”.

NVARD MELKONJAN
Jerevan, Armenien

”Vi har till och med haft tre födslar här, ja inte här, men du förstår vad jag menar” säger hon glatt, ”kvinnorna var gravida när de kom hit”.

ELINA KARAPETYAN
Jerevan, Armenien

”Vi delar ut till ungefär 200 familjer sammanlagt” förklarar hon, ”och vi gör nästan alltid hembesök. Familjerna har blivit våra vänner”.