Tigran Khachatryan

”Om man bor i New York känner man skuld för att man inte är här. Om man bor i Jerevan känner man skuld för att man inte är i Karabach. Om man är i Karabach känner man skuld för att man inte är soldat. Om man är soldat känner man skuld för att man inte är vid fronten. Om man blir skjuten känner man skuld för att man inte kan kämpa mer. Jag känner skuld för att jag aldrig avfyrade ett enda skott” säger Tigran Khachatryan. ”Någon gång måste vi sluta känna skuld och försöka blicka mot framtiden”.
Tigran resonerar att vi inte kan låta skuld driva oss framåt, för då kommer skammen ta över och bli farlig. Ida som är med i samtalet för att hjälpa till med översättning pustar ut och säger att ”jag kände skam när jag spenderade 20 dollar igår. Tack för att du säger det här”. Tigran har ett mjukt sätt att vara som känns rogivande, man liksom dras med i hans tankar och på något sätt känner även jag tröst som inte ens är armenier. Kanske är det för att han verkar så säker på sin sak, så empatisk.
”Min mor är armenier från Georgien och min far är från Askeran i Karabach, och när jag skulle födas valde de att åka till min fars familj för att de skulle hjälpa till vid födelsen” berättar han. ”Efter två månader åkte de till Jerevan och betalade en tjänsteman för att skriva om min födelseattest så att det inte stod att jag var född i Azerbajdzjan”. När han föddes låg Nagorno-Karabach i den sovjetiska delrepubliken Azerbajdzjan och det var vanligt att familjer skrev om födelseattesten för att säkerställa att det stod att barnen var armeniska medborgare i passen.
Han frivilliganmälde sig som soldat i september och blev skickad till Sjusji i slutet på oktober. ”Det var märkligt att vara där” berättar han, ”en kvinna som bodde på fjärde våningen hade ljuset tänt på kvällarna och hängde ut sina kläder på tvättlinan om dagarna, trots att bomberna föll överallt”. ”Det var liksom surrealistiskt” fortsätter han ”man kunde gå på gatan och höra något komma. Var det fienden? Nej, det var bara en häst som gnäggade och man blev lugn igen”.
Ett par civila valde att inte lämna staden förrän in i det sista. ”Vi var några soldater som letade efter kaffe en dag, och en av männen i staden öppnade sitt café för oss. Han gjorde i ordning kaffet som om allt var som vanligt. Bomberna slog ju ner, men det var ändå lugnt” säger Tigran när jag frågar om civila var kvar i Sjusji.
”Den sjätte november fick vi lämna Sjusji och vi blev skickade till Askeran för att vila. De tog våra vapen så att vi blev civila i ett par dagar” berättar Tigran, ”det var ju bara ett par dagar innan eldupphöret, men det visste vi inte då”. Den sjunde november evakuerades 30 000 människor från Stepanakert för att åka norrut, ”vi såg bilarna men fick ingen information direkt, men man kan säga att bilköerna var mycket långa”.
Han berättar att de inte hade något internet och kunde därför inte ta del av informationen från omvärlden, ”när vi var där förstod jag att det finns tre sanningar, den från utanför Armenien, den i Jerevan och den utan tillgång till nyheter vid fronten. Alla tre är annorlunda från varandra. Det var befriande att inte leva mitt i informationskriget som pågick utanför” resonerar Tigran.
Många jag har pratat med har sagt att det värsta med kriget är den ständiga informationen som man inte kan undvika.
När kriget slutade hade Tigran precis anlänt till Jerevan och när jag frågar vad som föregick i hans tankar svarar han kort ”jag var inte glad, men jag var tillfreds”. ”Jag var tillfreds över att detta fula krig äntligen tog slut” avslutar han.