Svetlana Yeramishjan

”Vi vaknade mitt i natten av en stor smäll. Alla fönster gick sönder av tryckvågen och när vi sprang ut var det ett stort hål på vår innergård. Huset mittemot var helt förstört” berättar Svetlana Yeramishjan för mig genom en tolk. ”Vi ville inte fly, men vi hade inget val. Vi hade inget val”. Jag får se en bild som hon har tagit. ”De säger att det var en klusterbomb” påtalar hon.

 

Hon ser sammanbiten ut när hon talar. Det är som om hon har bestämt sig för att inte bryta ihop. ”Vi måste vara starka, det finns inget annat val” upprepar hon flera gånger under samtalet. Hennes familj bor på Areg hotel i Jerevan som låter dem bo där gratis. ”Jag har barnen att ta hand om. Jag måste vara en riktig farmor för dem. Det är svårt, men det är mycket som är svårt”.
Jag berättar om när jag var i Stepanakert senast och hur jag bodde nära den stora marknaden inte långt från Röda Korsets lokaler. Svetlana fyller i med gatubeskrivningar och förklarar för mig att jag bodde nära hennes hus.
”Det är inte förstört, vi kan bo där. Min son har varit soldat vid fronten, och ibland har han åkt till Stepanakert. Han säger att huset ser bra ut. Han är där nu. Vi åker tillbaka i slutet på månaden när regeringen säger att det går” berättar hon.
”Men just nu finns det ingen mobiltäckning, så jag kan inte nå min son”.
Hon fortsätter berätta att hon brukade arbeta på Europe Hotel Artsakh. Ett relativt nybyggt hotellkomplex av något högre standard än vad som är vanligt. Det ligger halvvägs upp på shoppinggatan som leder till centrum. Numera är hon pensionär och tar mest hand om sina barnbarn.
Innan vi avslutar samtalet uppmanar hon mig att komma till Armenien och att åka till Nagorno-Karabach. ”När du kommer ska jag visa dig vad armenisk gästfrihet är för något” säger hon stolt. ”Artsach [Nagorno-Karabach] är världens vackraste plats, det är världens bästa människor. Säg det till alla”.