Stepan Kakosyan

”Det bästa var att inte flytta sig alls, att stanna där vi låg. För om vi lämnade våra positioner fanns en stor risk att vi skulle dö” berättar Stepan Kakosyan som var stationerad som soldat i byn Krasny Bazar, Röda Basaren.
”Dag och natt flög drönarna över oss. Man såg dem inte, men man visste att de var väldigt nära när de hördes” fortsätter Stepan när jag frågar om hur det var vid fronten. Han berättar att det fanns två typer av drönare, de som spanar och de som bombar. ”De sökte efter batterier i smarta telefoner. De som ringde sina föräldrar, var de som dog. De förstod inte sambandet mellan att använda telefoner och hur drönarna bombade” förklarar han. ”Vi som var frivilliga genom VOMA [som svenska civilförsvaret] fick gamla telefoner i Jerevan innan vi åkte, som vi kunde ta ut batterierna från. Så nästan ingen av oss dog”.

Till vardags bor Stepan i Gjumri, Armeniens näststörsta stad, där han arbetar som webbutvecklare och är engagerad i en lokal välgörenhetsorganisation, Shirak is our home, vars primära syfte vid starten var att bygga upp de områden som skadades av den stora jordbävningen 1988. Numera arbetar den med att engagera ungdomar i att bidra till den lokala utvecklingen i Gjumri och Shirak. Det var första gången som Sovjetunionen öppnade upp för utländsk hjälp från västvärlden, och många hävdar att denna politiska ändring var starkt förknippat med Sovjetunionens fall.

”De allra flesta män i Artsach [Nagorno-Karabach] hade anmält sig som soldater, men det var några som stannade i Krasny Bazar” berättar Stepan när jag frågar om några civila fanns kvar, ”de hade bestämt sig för att skydda sina hem istället”. Alla närliggande byar hade också tömts på människor, vilket många vittnesmål förtäljer om. De flesta skickade sina familjer till Armenien.
”När eldupphöret kom och vi förstod att kriget var över kunde jag knappt stå på benen” förklarar Stepan när jag frågar om fredsavtalet, ”all energi i mig rann ur och jag lade mig ner. Efter en stund hörde jag några av de andra stå och prata om vad de skulle äta och dricka. Helt vanliga samtal. Jag kunde ha slagit ihjäl dem just då, men nu förstår jag att det var nödvändigt för dem – att prata om det normala. Vi har alla olika behov”.
I slutet på samtalet talar vi om framtiden för Nagorno-Karabach, ”kriget var mellan Armenien, Turkiet och Azerbajdzjan, men det var Ryssland som vann striden” säger han, ”i Stepanakert är nu de ryska fredsbevarande styrkorna och det cirkulerar bilder på när barnen på sin första skoldag efter kriget visar bilder på Putin”.