Mariam Avetisian

”Det var söndag, den 27:e september. Vi planerade vad vi skulle göra som man gör på en söndag, när vi hörde explosioner. De var väldigt höga. Vår familjehund började skälla, helt otroligt mycket, han var mycket rädd. Det var då vi visste att kriget hade börjat” berättar Mariam Avetisian när jag ringer upp henne och hennes syster Knarik. ”Om det inte vore för hunden hade jag inte lämnat Stepanakert. Det fanns mat till mig, men inte till Loki”.
Mariam är boende i Stepanakert och Knarik är boende i Sverige. Sedan kriget började har de gått från att prata med varandra från bara ett par gånger i månaden till flera gånger per dag. ”Folk frågar mig på jobbet hur jag mår. Du vet så som människor mest gör i Sverige” säger Knarik, ”vad kan jag säga? Man säger ju alltid att man mår bra”. Hela deras familj är kvar i Nagorno-Karabach.
Deras föräldrar arbetar för militären och deras lillebror Eduard som är arton år gammal hade precis gått med i lumpen och blev utskickad till fronten per omgående. ”Han är ju bara ett barn, en pojke” säger Knarik uppgivet, ”när jag och Mariam ringt varandra har vi åtminstone halva tiden bara pratat om honom”.
Jag får en klump i magen när jag hör det. Mina två yngre syskon är arton respektive sjutton och jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om de skulle skickas ut i krig.
”Sedan jag kom till Jerevan har jag flyttat fyra gånger” berättar Mariam och skrattar, ”först nu bor jag själv”. Hon planerar att åka tillbaka till Stepanakert inom ett par dagar, men på grund av att hon har varit sjuk så har hon varit tvungen att sitta i karantän. I Jerevan har hon arbetat heltid för det mediabolag som hon är anställd för. Hon arbetar med produktion av ljud och bild. ”De var bra och tog hand om mig på en gång” berättar hon, ”så jag har inte varit ensam här”.
I och med Mariam bara hade tänkt vara borta ett par dagar så tog hon inte med sig särskilt mycket kläder. Hennes föräldrar skickar därför efter ett par veckor ett paket med kläder och andra saker. Hon förklarar att hon inte visste när och om hon kunde åka tillbaka och när paketet kom kändes det därför betryggande, ”när jag öppnade det så luktade det som hemma. Loki kände doften och blev helt till sig och han förstod inte hur det helt plötsligt kunde lukta som hemma”.
Mariam är bestämd med att hon vill tillbaka till Stepanakert och tänker bo där, ”Azerbajdzjan har alltid varit nära. Den enda skillnaden är att vi nu kan se dem i Sjusji”. Hennes jobb har redan kallat tillbaka personalen.
Innan vi lägger på vill hon be om min personliga åsikt ”jag vill göra en dokumentär om hur barnen påverkats av kriget, kommer någon lyssna?”.