Jirayr Shakaryan

En av mina kontakter, Nvard, i Armenien skriver till mig och säger att hon har fått tag på en man som jag kan intervjua. Sanningen är den att de flesta män jag frågat har tackat nej eller inte svarat på mina meddelanden. Det gör inget, för jag kan förstå att det sista man vill när man är i kris är att prata med en svensk kille som driver en obskyr sida på Facebook. Jag är hur som helst snabb med att boka en tid med Jirayr Shakaryan.
När vi träffas över telefon har han precis anlänt till Jerevan från Nagorno-Karabach. Han har varit soldat vid fronten. ”Alla män i byn där jag kommer från träffades samma dag som kriget bröt ut. Vi var 40-50 stycken som frivilliganmälde oss som soldater” berättar Jirayr. Han kommer från Taghavart i Martunidistriktet i Nagorno-Karabach. ”Samma dag blev vi skickade till Jrakan [Cebrayil], vi var omringade i sju dagar”. Nvard inflikar ”det är där det var som värst, vid stäppen i syd”. Jirayr berättar ”min pappa berättade om kriget när jag var barn, men det går inte att föreställa sig hur hemskt det är vid fronten. Det är fruktansvärt. Du måste vara där för att förstå”.
”Jag fick inte reda på det, men min svåger tog min familj till Jerevan redan efter två dagar och min egen bror körde förnödenheter till fronten” fortsätter Jirayr. ”Vi var positionerade alla fyrtiofem dagar. Först i Jrakan och sedan i Martuni” berättar han. När jag frågar hur många som kom tillbaka svarar han ”det vet jag inte riktigt, vi var på olika ställen, men ungefär 10 personer”. Jag slås av hur olika liv jag och Jirayr har, trots att båda är lika gamla. Vi är trettio.
Taghavart ligger efter eldupphöret mitt på skiljelinjen mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach. ”Soldater från båda länderna är inne i byn” berättar Jirayr, ”kyrkogården där mina släktingar ligger är på andra sidan gränsen, mitt hus är på rätt sida. Det är komplicerat, men jag måste tillbaka för att försvara mitt hem”. Jag frågar honom om hans familj ska komma med, ”nej inte än. Det är inte säkert för barnen. Statusen för byn måste bli klar först, men vi ska självklart åka tillbaka” svarar han.
”Du måste fråga världen varför de inte hjälpt oss under trettio år” avslutar Jirayr med. Hans svägerskas röst hörs i bakgrunden, hon hjälper honom med orden. Denna mening är något som jag hör från många armenier som jag pratat med. Det är en frustration som skapat en kollektiv känsla av ensamhet.