Irina Safaryan

”Jag planerar att stanna i Artsach [Nagorno-Karabach] så länge det behövs, så länge som jag kan göra skillnad” berättar Irina Safaryan. Hon är boende i Stepanakert och arbetar som assistent till talmannen i det lokala parlamentet, ”men det är inte vad jag vill prata om egentligen, jag vill prata om mitt engagemang i civilsamhället. Jag är mer stolt över det jobbet” poängterar hon.
När kriget startade låg hon och sov, ”våra grannar höll på med renoveringar, så jag trodde att när det bomberna föll så var det väl bygget de höll på med” berättar hon. ”Men snart började jag höra röster och jag förstod att det var något på gång. Min syster och hennes barn var på besök från Jerevan. Vi var med om kriget 2016, så jag visste vad vi behövde göra. Medan min syster packade ihop sina saker tog jag våra pass och mat, och sedan gick vi ut på gatan för att leta efter ett skyddsrum. Vi satt där i tre-fyra timmar innan vi började planera”.
Samma dag skickade hon sin syster tillbaka till Jerevan med en taxi medan hon själv stannade kvar. ”Jag började hjälpa till så mycket jag kunde. När journalisterna kom frivilliganmälde jag mig som samordnare vid sambandscentralen för pressfrågor. Där hjälpte jag till att samordna volontärer som hjälpte journalisterna med allt de behövde. Journalisterna var oerhört duktiga. Erfarna från tidigare krig” berättar Irina. ”Det var inte förrän efter tio dagar, när det var som värst, och jag hade bott i skyddsrum – fuktigt, mörkt och trångt – som jag började bli sjuk och de andra skickade mig till Jerevan”.
”Min familj i Hadrut stannade där så länge de kunde” svarar hon när jag frågar om hur det var med dem. Hadrut var särskilt utsatt för kraftigt bombardemang. ”Vi trodde aldrig att det skulle bli intaget av Azerbajdzjan och Turkiet. Det ligger på så vis att det är svårt att anfalla. Så mina föräldrar tog bara med sig kläder för 2-3 dagar när de åkte till Jerevan” berättar hon. ”Några insisterade på att stanna ännu längre… mörkertalet av antalet döda civila är nog stort” suckar Irina.
Det finns dessvärre inte många källor som styrker det med tillförsikt, men jag tänker att tiden får utvisa frågan och att jag kommer följa Röda Korsets och Human Rights Watchs rapporter från Nagorno-Karabach. Det finns en video filmad av azerbajdzjaner på två armenier i Hadrut som blir arkebuserade, två män. En äldre och en yngre. Denna har blivit bekräftad som trovärdig. Frågan jag ställer mig är att det måste ha funnits fler kvar i Hadrut än dessa två, vad har hänt med dem?
Jag återgår till att fråga Irina om hennes engagemang, ”jag driver en ’wikiklubb’ för ungdomar i Artsach” berättar hon. ”Jag startade den 2015 och har till och med fått representera Artsach på en internationell konferens i Stockholm. De mailade mig för inte så länge sedan och frågade hur jag mådde” säger hon, ”visst ska jag försöka fortsätta med den nu efter kriget, men först och främst finns det så mycket annat att göra”.
”Det största problemet just nu är att det inte finns boende till alla internflyktingar. Det fanns inte ens boenden före kriget” berättar hon när jag frågar om framtiden. En annan person berättade för mig att regeringen har lovat att alla som blivit av med sina hem ska få ett nytt och ett jobb, ”vi får väl se om de kan göra det. Men boendesituationen måste de verkligen ta på allvar för framtiden” argumenterar Irina.
Innan vi avslutar samtalet berättar hon att när hon var i Jerevan så började hon omedelbart med att engagera ungdomar aktivistiskt genom sin nya organisation Artsakh’s Voice Matters, ”vi protesterade utanför ambassader och träffade diplomater. Bara igår träffade jag USA:s ambassadör. Jag berättade om allt som vi behöver i Artsach. Hon var vänlig och lyssnade, men inte förrän jag ser hjälpen tror jag på att den kommer”.