Henrik Shahnazarian

”Jag har inget recept mot hat, men jag hatar inte” säger Henrik Shahnazarian till mig över länk. För en gångs skull är vi båda i Sverige. Han i Uppsala och jag i Stockholm. ”Hatet måste få ett slut någon dag, men hur vet jag inte, men med hatet kan vi inte få fred” fortsätter han.
”Jag satt på morgonen och kollade ut över bergen. Vi kunde se hur missilerna slog ner. Ganska snart efteråt började de skadade anlända. Då sprang jag ner och gjorde hjärt- och lungräddning på en av dem. Därefter blev jag accepterad som en av läkarna på fältsjukhuset” berättar Henrik som på egen hand och genom kontakter kunnat ta sig till fronten via ett militärsjukhus i staden Vardenis.
Det var den tionde oktober och han hade bara dagen innan kommit fram till fältsjukhuset i Karvachar som var tillför att ta emot sårade soldater från den norra fronten. ”Det första eldupphöret hade signerats, men det tog inte länge förrän de bröt den” konstaterar han lugnt. ”Jag jobbar som husläkare och har haft många jourer, och det var min plikt som läkare att åka dit” fortsätter han, ”jag hade kunnat vara soldat, om så krävdes av mig”.
”Jag är sextiotre år nu och har arbetat som läkare i trettio år, och inom vården i fyrtio år. Som jourläkare får man alltid vara beredd på första hjälpen. Men krig är annorlunda. Det finns inga böcker eller erfarenheter som kan förbereda en på krigsskador” svarar han när jag frågar om vilka skador som soldaterna hade, ”en del som kom till fältsjukhuset hade även skadat sig när de gjort någon annan sysselsättning. De kanske ska hoppa ut ur en lastbil och de som är bakom dig knuffar så att man ramlar mot marken under en attack. Alla har så högt adrenalin när ett anfall sker” resonerar Henrik.
Henrik är uppvuxen i Teheran. Som student valde han att flytta till Sverige år 1979. Efter ett par års studier i Sverige flyttade han till Jerevan för att studera till läkare. Där var han fram till 1990 då han återvände till Sverige.
Väl i Sverige började han arbeta, men kriget om Nagorno-Karabach hade börjat. ”Jag var kritisk mot brist på rapportering av kriget i Artsach [Nagorno-Karabach], så jag åkte till Armenien med medicinsk hjälp och en svensk tjej följde med för att göra ett reportage” berättar han om sitt tidiga engagemang, ”och när vi kom hem så ringde jag TV4. De återkom och sade att de behövde en tolk, så jag och min vän åkte dit med journalisterna Caj Müller och Susanna Edling. De gjorde en dokumentär som släpptes 1993”.
Vid eldupphöret den nionde november i år övergick Karvachar till Azerbajdzjan och lokalbefolkningen tvingades lämna sina hem. Många av dem brände husen för att de inte skulle kunna nyttjas av någon annan. ”Det var kanske inte rätt att bränna husen, för någon annan kanske ska bo där. Återigen är det hatet som gjorde det. Det måste ta slut, men hur vet jag inte. Det måste bli fred” säger Henrik.
Han är lugn och analytisk, jag får känslan av att han har tänkt på frågorna länge. ”Igår kväll pratade jag med mina vänner om bojkottning av turkiska produkter. Ändå behöver grannar komma nära varandra för att kunna tolerera varandra, för det behövs kontakter och handel. Låt folken ha förbindelse och handla med varandra” resonerar han, ”vi måste våga ta dessa svåra diskussioner mellan oss armenier och inte bara göra det enklaste”.
”Jag åkte dit som läkare, men jag hoppas inte på att jag ska behöva åka så här igen. Kanske att vi kan lära oss att ha fred. Bli turister i varandras länder” fortsätter han och när jag frågar om han någonsin tvekade på att åka till Armenien så förstår han knappt frågan, ”det var bara att åka. Något annat fanns inte”.