Gor Shadyan

”Den 29 september, två dagar efter kriget börjat, åkte jag till Hadrut, min hemstad” berättar Gor Shadyan för mig, ”jag skickade min familj till Jerevan med detsamma, det gick inte att vara där”. Gor arbetar till vardags som urologläkare i Jerevan, men när kriget började begav han sig till Nagorno-Karabach där han kommer från. Hadrut är en av de städer som Azerbajdzjan numera kontrollerar.
”Jag vill inte tala om Hadrut. Det är för mycket som jag inte vill påminnas om” svarar han när jag frågar om hur det var att arbeta där, ”bomberna föll hela tiden. Dag och natt”. Staden låg vid fronten och efter två veckors stridigheter behövde de evakueras. ”Hadrut är en av de städer i regionen som alltid har varit armeniskt” påpekar Gor, ”det är smärtsamt, men en dag hoppas jag, jag är optimist, att jag kan återvända och se min barndoms stad”.
I Stepanakert byggde man för några år sedan ett modernt sjukhus med bra utrustning och specialistvård. Under en av mina resor dit besökte jag sjukhuset av ren nyfikenhet och kunde konstatera att det kändes väldigt modernt. I oktober bombades det av Azerbadjzjan. ”De träffade den delen av sjukhuset där vi bodde. Som tur var befann jag mig inte i sovsalarna, men två av mina kollegor gjorde det. Ingen dog, som tur var” kommenterar Gor saken.
”Det är bara terrorister som kan bomba ett sjukhus” fortsätter han, ”berätta för världen att Turkiet och Azerbajdzjan bombar sjukhus där skadade ligger, till och med sina egna vårdas där. Hur kan man göra så?” frågar han uppgivet, men ändå bestämt. Han skickar en bild till mig där en del av sjukhuset mycket riktigt är helt utblåst av bomber. ”Vi vårdade ju deras egna! Jag är läkare och det är vad man gör, jag kan inte skilja på människor” utropar han.
Medier har bekräftat att det skett krigsbrott. Det handlar bland annat om att israelisktillverkade klusterbomber har riktats mot civila, men också om regelrätta arkebuseringar. Något som jag läst om är hur Azerbajdzjan använt kemvapnet vit fosfor för att sätta eld på skogar dit civila flytt och armeniska soldater gömt sig. Jag har tagit det som av omvärlden obekräftat, men ett franskt läkarteam i Goris har dokumenterat skador på vårdade som vit fosfor orsakat och det är ingen vacker syn.
”Du måste förstå att vit fosfor är mycket farligt även för oss läkare. Det fräter när man vidrör det” förklarar Gor, ”jag hade ett fall av detta som var på en soldat”. Azerbajdzjan har givetvis tillbakavisat användning av både klusterbomber och vit fosfor, men bevisen radar upp sig på varandra.
Den 7 november, två dagar innan eldupphöret, fick sjukhuspersonalen beskedet att de fick fem minuter på sig att packa ihop väskorna för att evakuera omedelbart. ”Fem minuter, vad är det? Det var bara att åka” säger Gor, ”30 000 människor i Stepanakert fick fly. Och vi fick evakuera norrut till Martakertregionen”. Vägen var avstängd till Armenien då staden Sjusji som vägen passerar var under belägring. Hela befolkningen fick röra sig norrut, in mot Nagorno-Karabachs hjärta för att undvika att hamna mitt i striden, istället för västerut för att komma till Armenien. Jag förutsåg i ett tidigare inlägg att detta kunde ske.
Eldupphöret kom och efter ett par dagar kunde Gor återvända till Jerevan till sin familj, och mor och morfar som numera bor hemma hos honom i och med Hadrut inte är armeniskt längre. ”De har blivit lovade hus och jobb i Nagorno-Karabach, men vi får se. De är gamla” säger han.
”Jag vill tacka diasporan för allt de gjorde för oss” säger Gor innan vi lägger på, ”läkare från Ryssland och Frankrike, mediciner och förnödenheter, det är diasporans förtjänst. Vi kunde upprätthålla en god och värdig sjukvård för de sårade”. ”Jag vill också tacka journalisterna som var på plats, när vi andra sprang och sökte skydd från bomber sprang journalisterna ut och fotograferade. De är oerhört modiga”.

 

 

Gå tillbaka till 15 röster från Nagorno-Karabach