Gayane Garabitian

Det är Gayane Garabitian som tar kontakt med mig. Hon skriver ett kort meddelande på svenska att hon är från Artsach [Nagorno-Karabach] och kan hjälpa mig med kontakter. Vad hon har tänkt sig är att hon ska hjälpa mig med att kontakta andra människor. Detta är vanligt och det är inte alltid som det leder till något. Men jag inser väldigt snart när jag pratar med henne att hennes egen historia måste återberättas.
”Jag bor i Sverige sedan fyra år, men jag är gift med en syriskarmenisk man. Så vi flyttade till Syrien, men sedan kom kriget och vi var tvungna att fly till Sverige” berättar hon i samtalet jag har med henne. ”Jag kom tillbaka till Artsach i september för att min mamma var sjuk. När jag skulle lämna Sverige sade de att mitt permanenta uppehållstillstånd måste förnyas [tillståndet förnyas vart femte år], och om jag lämnar Sverige så går det bara att göra det i Moskva”. I och med Ryssland stängt gränserna kan hon inte åka dit, vilket gör att hon är fast i Armenien medan hennes barn är kvar i Sverige.
Det är svårt att veta var jag ska börja samtalet. Det finns så många orättvisor att prata om med henne, som hon har varit med om i sitt liv. Ska jag prata om flykten från Syrien eller hur fyrkantig svensk migrationslagstiftning är? Ska jag prata om hennes sjuka mamma eller om flykten? Jag bestämmer mig i alla fall för att fråga henne om vad som hände när de lämnade Stepanakert.
”Jag hade varit i Stepanakert med min mamma bara i ett par dagar. Sedan slog bomberna ner” berättar hon. Huset ligger bredvid inrikesministeriet i centrum. ”Vi sprang ner till källaren, men vår husvärd hade hyrt ut det som kontor. Utan nyckel fick vi bryta upp dörren och sitta där hela dagen tills bomberna slutat falla”. Detta var den tjugosjunde september. Azerbajdzjan släppte de första bomberna klockan 08:03 på morgonen, rakt över centrala Stepanakert.
Flyktvägen till Jerevan var fylld med bilar och armén ville inte släppa igenom dem då de var rädda för att Azerbajdzjan skulle bomba den stora vägen. En resa som normalt går på fem till sex timmar till Jerevan tog nu femton timmar.
”Vi bor i en lägenhet som vi fått hyra genom en familjeväns son som gått ut i krig. Han sade till oss ’jag ska vinna kriget åt oss, och så är jag tillbaka om en månad.’ Men han dog på den sista dagen vid belägringen av Sjusji” berättar Gayane. ”Jag försöker att vara aktiv. Vi packar lådor med saker till våra skadade soldater och imorgon ska jag och en väninna åka runt till sjukhusen för att dela ut dem. Det är viktigt”.’
Gayane pratar snabbt och intensivt genom hela samtalet. Det märks att hon tycker det är viktigt att historierna blir återberättade. Jag vill göra henne rättvisa med min text, historierna är för viktiga för att glömmas bort. Innan vi lägger på säger hon ”ingen verkar bry sig om Artsach. Vi är bara 150 000 människor som bor där, vad är mänskliga rättigheter om ingen bryr sig?”