Elina Karapetyan

På ett sociologiskt forskningsintitut, Eutyun, i Jerevan har man gjort om några av lokalerna till sambandscentral för det nystartade initiativet ”Menq u Munq”. Jag pratar med Elina Karapetyan som berättar att det är hon och tre vänner till henne som samordnar arbetet. ”Vi gör allt själva” berättar hon medan hon visar runt mig i lokalerna. ”De andra tre är sociologer här, men nu enas vi i det här arbetet”.
Det är tydligt att det är forskingsslokaler. Där finns whiteboards och skrivbord som är ställda mot väggen, det är en typisk kall belysning och korridorerna är trånga. Överallt står det lådor med kläder, frukt och andra förnödenheter. ”Här inne har vi maten” berättar hon, ”egentligen har vi ett större förråd längre bort, så vi åker dit och hämtar maten och paketerar den här. Nu börjar det ta slut”.
”Jag så gott som bor här” fortsätter hon, ”jag både studerar, arbetar på distans och arbetar med det här”. Det framgår med all tydlighet att volontärarbetet med att dela ut mat och förnödenheter tar mest tid i anspråk.
”Vi delar ut till ungefär 200 familjer sammanlagt” förklarar hon, ”och vi gör nästan alltid hembesök. Familjerna har blivit våra vänner”. Själv bor hon i Araratregionen som ligger en dryg halvtimme söder om Jerevan. Familjerna hör av sig om vilka behov de har och Elina tillsammans med de andra försöker att matcha dessa.
Detta är ett tydligt exempel på hur det armeniska samhället ställer upp för varandra. Hela arbetet är helt ideellt och det är snarare som så att de själva och deras familjer ser till att det finns resurser att tillgå för att driva arbetet framåt. Nyligen har de börjat ta emot donationer.
”Jag har flera vänner från Artsach [Nagorno-Karabach], och min familj kommer därifrån ursprungligen. Allt det här är väldigt personligt för mig” berättar hon när jag frågar om hennes egen relation till Nagorno-Karabach. ”Det är lustigt. Innan kriget ville alla ungdomar lämna Artsach, och nu när jag pratar med mina vänner så säger de att de vill åka tillbaka. Att det är där framtiden är. Det är snarare de gamla som är mer tveksamma”.
Hon resonerar att det säkert beror på dels en ungdomlig naivitet, att man som tjugofemåring inte har så mycket att förlora på att flytta dit, men dels också på att äldre har varit med om kriget på 90-talet. De vill att familjerna ska leva i trygghet i Armenien.