Elen Beglaryan

”Jag vill inte ha gratis el och vatten, jag vill ha trygghet” säger Elen Beglaryan när vi talar med varandra. Hennes barndomsvän Marina bor i Sverige och hjälper till med att översätta. ”Regeringen vill att vi ska åka tillbaka. Jag vill inte det. Jag förstår inte hur jag ska kunna åka tillbaka” fortsätter Elen. Det är modigt av Elen att ta samtalet med mig då det är uppenbart att hon bär på en hopplöshet.
”När vi var unga och gick i skolan i början på 90-talet var det annorlunda” berättar Elen, ”det fanns inte telefoner. Kriget var där, men det var inte där hela tiden. Nu lever vi i kriget. Dag och natt” förklarar hon. ”Jag har försökt att säga till mina barn att inte titta på filmerna. Men de hittar till och med azerbajdzjanska filmer. Det är hemskt”. Marina och jag har pratat innan samtalet och hon har sagt samma sak. Det var annorlunda under 90-talet.
När kriget kom denna gång flydde hon med sina sjuka föräldrar och sina barn till Goris. En liten stad på andra sidan gränsen från Nagorno-Karabach. Från där kunde man höra bomberna slå ner. ”Jag var tvungen att skicka mina barn till Jerevan. De skulle inte behöva höra det här” berättar Elen. ”Min äldsta son är soldat. Jag bönade och bad till honom att inte köra tillbaka till Artsach [Nagorno-Karabach], men han insisterade”.
Hon tar upp fyradagarskriget som ägde rum i april 2016, ”sedan dess har jag mått så här”. Jag personligen var i Nagorno-Karabach i juni 2016 och hade inte förstått hur det påverkade stämningen. Men när jag pratar med armenier nu förstår jag att fyradagarskriget då påverkat landet hårt. ”Ingen kan ge oss det jag behöver. Jag behöver bara trygghet” upprepar hon.
Till vardags arbetar Elen som administratör på en fiskodlingsfabrik Golden Fish som är kända för sin kaviarproduktion, ”nu är allt borta” säger Elen, ”jag har inte ens något jobb kvar”.
Hennes yngsta son skulle ha börjat på tekniskt gymnasium i Sjusji under hösten, men på grund av att Azerbajdzjan intog staden finns inte skolan kvar. ”Under corona så får många barn vara hemma, de får inte träffa andra, men för min son finns inte ens skolan kvar som fysisk plats – den existerar inte längre. Han hade sett så framemot att få börja där” berättar hon.
Jag berömmer henne för att hon ställer upp på denna intervju och säger att det är viktigt att vi talar om för världen hur krig påverkar människan. Jag lovar henne att när jag åker till Armenien nästa år också komma till Nagorno-Karabach för att träffa henne på riktigt. ”Tack” svarar hon, ”det gör mig glad. Det betyder att vi kommer finnas kvar”.