Areg Balayan

Han lutar sig framåt mot kameran och tänder en cigarett, för den mot munnen och vi hälsar på varandra. Samtalet är långsamt, liksom trögflytande, men ändå naturligt. Vi behöver inte kämpa för att komma överens, men Areg Balayan tar sin tid för att finna de rätta orden – han vill beskriva sina minnesbilder korrekt, men också tankarna som döljer sig bakom dem. Nvard som översätter gör det i samma tonalitet och jag får tid att ta in vad han säger.
”Även om det är illa. Även om det kan vara ansträngande. Jag vill visa vad liv är för något, och hur viktigt det är. Det är här mitt huvudsyfte med att vara [existens]. Det här är det viktigaste. Vad jag än gör så är livet det viktigaste” berättar han långsamt. Hans blick flackar, han får syn på något annat, men är närvarande inom sig själv.
Vid det förra kriget 2016 ryckte han ut som soldat. Han beskriver det som ”efter aprilkriget skedde en inre förändring, en transformation i mitt medvetande”. Han fortsätter ”krig får en att se en själv på unika sätt, på sätt du inte visste fanns”. Denna gång åkte han dagen som kriget började från Jerevan till Nagorno-Karabach för att skildra kriget genom kameralinsen. När jag nämner hans namn för armenier känner de alla till honom. Hans bilder från kriget har spridits i sociala medier, i nyhetskanaler och utomlands.
Jag frågar honom vad han vill skildra och får svaret ”vad tycker du att jag har skildrat?”. Jag tar ett andetag, går återigen igenom hans katalog, funderar ett kort ögonblick och säger ”jag ser två dimensioner. Där finns kriget och där finns människan. När dessa möts visar det på livet som normaliseras i kriget”. När Nvard översätter ser jag att han ler förnöjt, ”det är exakt det där jag vill visa”.
Egentligen hade jag tänkt prata om evakueringen av Stepanakert den sjunde november. Han ber mig istället läsa en beskrivning han gjort, han beskriver här sjukhuset som en helvetets intagning med änglar som arbetar. Den mörkaste och ljusaste platsen på en och samma gång. Han beskriver hur personal är i panik och rödakorsare springer i chock för att alla sårade ska få komma med, och mitt i detta en kaotiskt svärmande folkmassa – alla ska ut ur stan.
”Du frågar mig om jag var vid fronten, visst var jag det” berättar Areg, ”du måste förstå att hela Artsach [Nagorno-Karabach] var fronten”. ”Jag klippte mig hos en barberare, den enda som var kvar i Stepanakert. Han klippte alla utan kostnad. Bomberna föll. Vi hörde att människor sprang för att ta skydd, men obrydda var vi kvar. Jag på stolen och han klippte”.
Dessa små sekvenser som Areg delar med sig av gestaltar absurditeter som är lätta att dras med i, men som är svåra att förstå. ”Krigets färglager är så många och annorlunda att tala om, så vi kan inte bara fokusera på en historia” resonerar han.
Jag tar det till mig och funderar på alla intervjuer jag har gjort, där varje historia som blivit berättad för mig är annorlunda från den andra. Kanske är detta nyckeln till att förstå hur både smärta och andra känslor kan samverka, och hur jag ska måla den berättelse som jag vill återberätta med mina texter.