Anush Danielyan

Uppkopplingen är så pass dålig i samtalet med Anush Danielyan att vi tvingas stänga av våra kameror. Jag hinner se att hon sitter kontorsklädd på sin arbetsplats, ombudsmannens kontor i Nagorno-Karabach, där hon arbetar som pressekreterare. Hennes chef Artak Beglaryan har gjort sig känd världen över för att under kriget outtröttligt rapportera om kränkningar mot civila.
”Nu efter kriget har vi primärt två uppdrag” berättar Anush för mig, ”det ena är att samla data kring de skador som kriget medfört civilbefolkningen och platser i Artsach [Nagorno-Karabach], det andra är att berätta om och samla data om soldater och civila som saknas efter kriget”.
”Min man Artak [en annan person än ovan nämnd] kommer från Hadrutregionen. Hans farbror, ja vad kan man kalla det, arbetade för den lokala ledningen där” fortsätter Anush, ”och han säger att många vägrade att lämna Hadrut. De var övertygade om att inget skulle hända, inget kunde hända. Azerbajdzjan skulle inte kunna ta Hadrut. Nu har vi inte hört ett ord från dem” säger hon kort.
Att det saknas soldater som hamnat i fångenskap eller som dött råder det ingen tvekan om. Vad gäller civilbefolkningen är det mycket otydligare, vad har hänt med dem? Bara för ett par dagar sedan har man i Nagorno-Karabach startat en organisation som uppmuntrar alla från Hadrut att registrera sig för att man dels ska kunna bistå med hjälp med också för att kunna göra en folkräkning [länk i kommentarerna].
”När min man blev inkallad som soldat så åkte jag med mina barn och min brors fru till Jerevan” säger Anush, ”jag kom tillbaka med barnen den tjugosjätte november, jag ville komma tillbaka så snart jag kunde, men min man sade att han var tvungen att se så att allt var OK först”. ”Det var ett mirakel att han överlevde, ett mirakel” berättar hon lättat, ”när min äldsta son, som är fyra, träffade honom – det är obeskrivligt, vilken känsla”.
”Min son säger hela tiden ’vad bra mamma att vi är tillbaka, det är så fint att vara tillbaka’” svarar Anush när jag frågar om barnen. Sönerna är fyra och två år gamla, men när Anush berättar om dem så slås jag av hur medveten särskilt den äldsta sonen måste ha varit av kriget. Ett så litet barn som förstår att deras pappa är ute i krig.
”Vi kunde inte prata varje dag med varandra, och för varje gång vi pratade så undrade jag bara om han skulle fortsätta leva de kommande minuterna efter vi lade på. Jag försökte säga till mina barn att allt var lugnt. Att deras pappa var långt från fronten, men även om jag låtsades vara oberörd så märkte de nog att allt inte var rätt”.
Innan vi lägger på pratar vi om att jag ska åka till Nagorno-Karabach nästa år. Hon frågar mig om jag inte är rädd för att åka dit varav jag kontrar ”är du rädd för att bo där?”, ”nej inte särskilt. Vi är ju så vana. Detta är våra liv”. ”Då är inte jag heller rädd för att besöka er” försäkrar jag henne.